Personligt om kärlek

"Jag skiljer inte mellan vänskap och kärlek"

Första raden i kapitlet Relationsanarki i boken Könskrig som kom ut i dagarna. Jag har inte läst hela boken, bläddrade och såg raden och skrattade till och tänkte att nu är det minsann någon som skriver vad jag brukar säga, vad jag börjat våga säga högt de senaste åren.

Jag läste kapitlet sen, var inte så långt men väldigt bra, 6 sidor uppenbara, normbaserade ofrihetsproblem med lika självklart enkla som svåra lösningar. Har sett något liknande förr, blixtrat förbi i arbetaren eller så. Liten eld i brösten, varmt som i läskigt och hoppfullt, när man skaffar sig liksom lite högre styltor. Andies förklaring av relationsanarki är på sätt och vis den saknade pusselbiten, ett modernt sätt att göra det jävligt personliga till politik och det politiska till personliga förhållningssätt, förhållningssätt till de jag gillar och till mig själv. Andie skriver smart och frigörande, jag läser, blir rörd. "Alla mina relationer bygger på kärlek, respekt och en vilja att umgås, inte på plikt, regler, uppoffringar eller andras kärleksdefinitioner". Tror alla skulle kunna förstå, det är inte så jävla märkligt. Frihet och kamratskap, respekt och kärlek, life at its fullest, låta relationer blomma ut i sin hela potential istället för att pressas in i trånga, trånga ramar. Inte så märkligt alls, och det är så jävla härligt att läsa texten i Könskrig och få ord

Och det är så jävla svårt att leva med sig själv. Detta är del 2, poängen jag önskar inte fanns. När man har lite ont i hjärtat av att inte kunnat vara lika cool som Andie i sitt relationsanarkistiska liv, som jag nu då de facto har ett språk för, men som jag för 5 eller 8 år sedan inte fick någon som helst ordning på.

Jag upptäcker att relationsanarki närmast har en rörelse kring sig, i alla fall ett internetcommunity, jag fattar att det finns texter att läsa, saker jag kan lära mig att säga när det frågas med rynkade pannor "Hur, hur... hur menar du?". Det här är så långt ifrån utdömda saker som självvald lesbianism eller "fria förhållanden". Kanske egentligen en universallösning; relationer fria från kärleksnormen och 6 timmars arbetsdag!

Man kan dock sätta upp hinder, även fast man är rätt bra på att riva. Min relationsanarkism handlar nästan uteslutande om mig, om processer av självskapande, förklaringar på känslor och behovet att göra min verklighet begriplig. Det svåraste, det personligaste och det viktigaste. Därför är det här inte bara en text om frigörelse utan också om en jävligt hård kamp. En oundviklig, obeveklig strid om rätten till lycka, inbördeskrig. Rättigheten, i mitt liv, om någons slags symbol som blivit viktigare och större; nämligen den som säger att man är "på riktigt", och vetskapen om att man inte dog ut på kuppen. Steg 1; att lära sig stå ut med sig själv.

Läs Andies blogg
och kolla in forumet här om du tycker det har med dig att göra.