Utan kamera

ber om ursäkt för eventuella faktafel

Foto 1

Mormor och jag på mormors brygga, Bökevik. Bryggan är nybyggd sen förra året. Den förra var fyrtio år gammal och murken och lossnade av högvattnet en höststorm. Den nya är mjuk att gå på, stadig och utan fukt eller mögelskador. Mormors roddbåt ligger inte i vattnet, bara Thulins med utombordsmotor. Mormor beklagar sig lite över att inte kunna ro ut i viken. Jag tänker att jag skulle kunna lägga i båten men det finns ingen boj i nu.

Måndagskväll i juli och “solen glittrar i viken”, det är fortfarande väldigt varmt, klockan är väl sju ungefär. Höger om bryggan finns en liten ställning på vilken man kan dra upp sin jolle, på vänstersidan höjer sig det vi kallar “fortet”. Murade stenbumlingar utgör en utsiktsplats som militären byggde någon gång på fyrtiotalet. När vi var yngre var det en av våra bästa lekplatser men vissa av stenarna är vassa och vi fick inte klättra på den sidan som går rakt ner i vattnet. Där vi sitter har vi utsikt över Skogö till vänster, Klippö till höger och de mindre skären längre ut i viken. Mani saknas vid sin boj. På Klippös högsta punkt finns ett “falskt fort”, ett utsiktstorn under det vilket det inte alls ryms något håligt utrymme för vapen och soldater utan bara sten och klippor.

Nog om forten.

Mormor och jag på bryggan, den kära utsikten, varma bräder under fötterna. Mormor har på sig sin “happy sailor”-keps till skydd mot solen. En svag doft av vild kaprifol.

Okej.

Vi skrattar mycket, har dukat fram små smörgåsar, salta kex, roquefort och gräslöksfärskost, vindruvor, choklad och kakor. Jag dricker smultroncider och mormor rödvin som hon häller upp från en repig plastkanna. Jag äter fortare än mormor, samlar smulorna på en sån där liten plåtbricka som mormor alltid har sina frukostsmörgåsar på. Jag försöker stressa ner, inte vandra iväg från stunden.

Fångas av mormor, lyssnar mer än pratar.

Vissa av berättelserna har jag hört förr, de minnen som mormor tycker bäst om gissar jag. Vi pratar om Kilforsen, där man byggde upp ett helt samhälle med skola, sjukvård och affär för att hysa de arbetare med familjer som kom dit för att bygga ett kraftverk. Mormor och morfar träffades där, på en av många fester i mässen. Det finns inget kvar där nu, byn rivdes när arbetet var slutfört. Vi pratar om vägskälets skola där nittonåriga Elsa Stark bodde ensam långt in i skogen och bara besöktes av långtradarchaufförer på genomfärd. Mormor bjöd på kaffe, de hade med sig kaffebröd. Mormor utbildade sig till lärare, bestämde sig för att jobba ett år i varje landskap i Sverige. Avverkade Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland, födde tre barn i tre städer. Morfar fick jobberbjudande av KF i Karlshamn att bygga “Sojan”. Även mormor åkte så långt söderut som Blekinge när morfar blev kallas på intervju. Kan du tänka dig! Mormor låter entusiastisk när hon berättar hur de blev hämtade i taxi på flygplatsen i Ronneby och körda till Brunnshotellet (Detta var innan branden efter vilken Brunnshotellet fick utseendet av ett malplacerat vitt charterhotell med heltäckningsmattor och låg takhöjd) varifrån morfar morgonen därpå återigen blev hämtad av taxi till Karlshamn. Hela familjen flyttade hundra mil söderut och ungefär där såddes fröet till det som innebär att jag och mormor sitter tillsammans vid en nybyggd brygga i en vik kantad av andra bryggor befolkade av släkt, vänner och bekanta.

Efter Karlshamnsår av norrlandslängtan, mormor återkommer till “nästa gång norr om Gävle!”, följde istället ett yrkesliv i Skåne. KF skulle bygga nytt huvudkontor, familjen hoppades på Helsingborg men det blev Malmö. Mamma, Ia och Lasse kom att växa upp på Axgatan och Karinsgatan.

Malmöåren pratar vi annars mycket litet om ikväll.

Det finns så mycket kvar att berätta, det finns så många luckor och saker jag vill veta, händelser jag inte vet att fråga om. Allt innan detta, allt efter.

Det drar ihop sig till regn. Vi reser oss upp och jag går före med brickan på stigen upp mot huset. Det är ett lågt funkisinspirerat gult trähus, numera med både vatten och el. Storstugan är mest mormors, röda och blå rummet är till för gäster. Mormor kommer efter med den blöta ljusblå bordsduken. Jag sköljde den från bryggan efter att mormor i sin iver vält ut ett glad rödvin över den. Vi skrattar åt hennes klumpighet och jag bekänner mina egna motoriska brister.

Jag lånar en tygjacka av mormor och tar vespan hem till Måns men önskar lite att jag stannade en stund till.