Samma gamla vanliga

Det är svårt att tycka som relativist. Det finns så mycket ”å andra sidan”, ”fast om man tänker såhär”, ” från den här vinkeln”, "om man däremot", ”med min bakgrund” och så vidare. Det är svårt att vara enkelt fyndig med komplex, konstnärliga och akademiska. Och man kommer på något himla bra nu och då, man gör ju faktiskt det! Och plockar sönder, när man ska göra orden till meningar och så blir det ha-ha-ha-hackigt för det finns inte mycket slagkraft kvar i ens kloka tankar efter tjugo stycken ”å andra sidan”. Jag ville Å ANDRA SIDAN skriva något om det jag tänkte på; en förlupen tanke jag sträckte mig efter som kanske kunde få vara liten och stor bara i sin litenhet. Att jag önskar att folk skrev mer för allt är värt att ha på papper. Att man inte behöver uppleva himlastormar eller kritisera Foucault för att ha en anledning. Men det jag tänkte blev till grådassigt ingenting väldigt fort för jag fäller mig själv hela tiden med förbehåll, ursäkter och oregelbundenheter tills det inte alls är värt att skriva och så har jag ingenting längre att skriva för det var ju tvärtom som var tanken.

Försöker hitta det lilla igen, som var den enda viktiga poängen, undan från alla plocka-poäng-poänger.

Det lilla som i att jag tror att jag har hål i en tand men jag tänker borsta bort det. punkt!

Det lilla som i att när jag somnar nu på kvällarna i emmas säng under ett slitet ojämnt duntäcke + ett vanligt täcke för det är så kallt och drar från fönstret och jag ska upp så himla tidigt medan det fortfarande är mörkt, så tänker jag att jag ligger i en sån säng som maria bonnevie somnar i i filmen Jerusalem. 70 cm bred, 180 lång, en halmmadrass formad av tyngden från en kropp, stumma dunkuddar och vadmalstäcken och det är inte alls vad man tror ska få en att somna gott, man sätter förmodligen större tilltro till en 120 cm bred resårmadrass med fluffiga studsiga kuddar och täcken och lakan i bomullssatin. Men jag vet varför jag somnar gott där och varför jag sover gott i 70 centimetersbingarna på gratitude. åh.

Och nu har jag hittat ett leende igen som jag ska ta med mig dit, till sängs.