Ingenting är förflutet, allt händer igen och på en gång.
Världen lär sig inte, det börjar om.
Det värsta har redan hänt och det tänker inte sluta hända. Den stora blessyren blöder, det finns ingen periferi, inga gränser. Ingen kan blunda. Så är det. Människan vet, ändå måste hon leva. Maktlös och skör, människan är inte fri, hon är fängslad och hotad. Att vara olycklig är onyttigt, man måste vara lycklig, att vara lycklig är en förpliktelse och ett ansvar.
Världen är full av tårar. Någon måste gråta dem, jag gör det av lycka i tvåhundra kilometer i timmen tills Autobahn tar slut.
Nie Wieder, Aotobahn. Auf Wiedersehen.
Jag sätter på vindrutetorkarna
B. Malmsten Priset på vatten i Finistère - 01
Jag undrar om Bodil Malmsten tycker om Mircea Cartarescu eller om hon tycker att han är pretentiös som svarar såhär på enkla frågor? Det är ju ändå att stånga sig blodig, Mircea, så kan vi inte enas i ett misslyckandets samförstånd? Ta en fika och prata om vad du sa, inte förstå, och om att
Som om vi någonsin har makten, som om att den inte lämnar oss just med orden. Att erkänna omöjligheten i sanningen och sälja sin själ till djävulen, är det han månne som sitter på din axel? Jag tar gärna en fika och talar om saken. Mircea, Bodil, vad säger ni?
- Men jag är inte alls intresserad av att rekonstruera det förflutna, som Proust är, utan att helt enkelt konstruera det. Jag bygger mig själv steg för steg genom att med varje mening bygga mitt eget förflutna.
ps. Bloggen är tunnare nu! Andreas, Fia, Mia, Magda, Elin vart tog ni vägen? Jag skulle också bli hemskt hemskt hemskt glad över lite bilder från helgen, ni som är bemedlade med en kamera.
