Om att tänka och känna svindel

Igår var jag och Anne på ett föredrag om den nära förestående Malmö26-rättegången och dess rättsliga problematik. Jag gillar att gå på föredrag om saker som ligger lite i periferin av vad som oftast upptar min tanketid. Jag gillar det för att det är härligt att känna entusiasm över nya saker och att bli påmind om att man kommer kunna upptäcka nya saker att bli entusiastisk över resten av livet, jämt. Jag gillar det för att få nya intryck som integreras i min överordnade världsbild. Förmodligen så länge det utmanar, bekräftar och utvecklar ens referensramar, utan att de omkullkastas helt. Hur skulle de kunna omkullkastas helt?

Ibland försöker jag förklara för Andreas PÅ VILKET SÄTT min hjärna tänker, hur den fungerar. Det är svårt, jag har inte de orden, jag har varken insikt eller teori (samma sak). Jag förstår nog inte heller hur Andreas menar när han beskriver sin hjärna. Tyvärr, får man väl säga, för det vore väl praktiskt att veta.

(Det här är inte ett utslag av narcissism utan snarare ett uttryck för Hur det brister, att jag inte förstår, hur jag skulle kunna förstå, att jag inte vet om jag borde försöka och i så fall hur jag skulle kunna försöka låta bli)

Det handlar om brister, att ha en vag aning och till det många brottstycken som är svåra att hantera. Drömmar om ATT FATTA. Den där Aningen säger att det handlar om dekonstruktion, om anomalier, om hur jag "vantrivs i det postmoderna" och om diskursbrott samtidigt som den gillar förklaringar som "jag är bara för korkad", "jag kan inte tänka" och "jag kan DEFINITIVT inte tänka bara för mig själv på min kammare utan ord och penna och något slags bollplank är absolut nödvändigt". De är lättare.

och jag vet inte längre vart jag ville komma

För jag ville skriva om hur det är att känna svindel inför saker och ting, inför vet(en)skapen, alla böcker på biblioteket, alla tankar alla andra människor tänker, allt vi inte kan uttrycka och allt som blir (fel/rätt) när vi sätter ord. Hur värdelöst allt det där man kan/vet är då. Kan vi kalla det här för existensiell stress?

jämte entusiasmen för arbetsrätt, den svenska modellen möter globalisering och nyliberalism. HUR SKA DET SLUTA???

och så ville jag skriva att det är helg nu, att jag har en ny tröja som jag tror kan kallas koboltsblå, eller bara blåblåblå (jag undrar om ni ser den som jag ser den), att jag med största sannolikhet från och med den första januari inte längre läser arbetslivspedagogik på pedagogiska institutionen utan något oförutsägbart dito på psykologen eftersom pedadogen ska bantas bort. Vilket jag känner otrolig spänning inför!

OCH

jag ville skriva hur stressad jag blir av att jag skriver så långa inlägg, så många inlägg, fast jag försöker och åh vad jag försöker, att behärska mig. OCH OM jag nu måste skriva så himla mycket, kunde det åtminstone inte vara läsvärt, eller skojigt eller lite smart politiskt. Eller om jag i minsta fall kunde lägga in en bildjävel för att lätta upp det gråa maginnehåll jag nyss kräkts ut. Okej, varsågoda: