Hata konsten

När jag satt i bilen på väg hem från Kalmar för några veckor sedan så tänkte jag att jag skulle skriva om KONSTEN. Det stannade där förstås och allt annat blev lite mer intressant att tänka på. Så tömde jag nu minneskortet på min mobil och trillade över bilder som påminde mig om vad jag tänkte och här är det:

Grundstommen är att KONSTEN som fenomen irriterat och provocerat mig. Ganska egalt vilken genre, epok eller grad av sensation vi talar om och så har det varit relativt länge. Inte ens musiken har lätt och ledigt kunnat hävda sitt existensberättigande för mig ibland. Jag stör mig på att konsten anses vara viktig och att den anses vara svår, att man bör förstå den och känna den. Jag har inte gjort det, känt den, jag har velat slippa den, jag har inte tyckt att den varit viktig. Typ. Om vi förenklar lite.

Så, vinter 2009, en dag åker vi till Dunkers i Helsingborg och jag kommer på mig själv med att relatera till det jag ser, det startas ett (personligt, men såklart kan vi också kalla det pretentiöst) samtal i mig om varande och ickevarande och det är ett vanligt samtal men det triggas av vad jag ser och dessutom illustreras det och jag blir lite paff, för, det känns plötsligt nästan pedagogiskt. Jag vet inte vad utställningen hette, hittar ingen info på Dunkers hemsida och minns inga namn på konstnärerna som medverkade. Det som jag tittade längst på var 1. en filmsnutt; en grupp människor står på en gata, filmas bakifrån och kameran rör sig sakta sakta för att komma runt dem, komma åt framsidan och filma deras ansikten. Snart lägger man märke till den inbyggda omöjligheten; i samma takt som kameran rör sig så vrider sig också människorna. Helt odramatiskt men vi får aldrig vad vi tror vi ska få. 2: en planch sammansatt av kanske ett hundratal foton som alla dokumenterar en process; en hand ritar med blyerts av sitt suddgummi, suddar ut teckningen och börjar om på nytt. Suddit krymper allt eftersom och verket eliminerar till slut sig själv. (jag hatar fortfarande ordet VERK. Jag blir arg på mig själv för att jag använder det. VERK VERK VERK VERK. konstVÄRK.)

Okej, svårt att prata om.

Upplevelse två var på Kalmar Konstmuseum och jag var där med mamma, moster, mormor. Vi skulle äta brunch men det var för dyrt och mest kött så vi lät bli. Jag visste att Toves bror, Max skulle vara med på en uställning en trappa upp och gick således dit mestadels för att se på det som han gjort. Jag gillade det men kan inte skriva om det så jag skriver istället om vad jag hakade upp mig på mest. Höll på att bara passera men såg ett välbekant namn för oss organisationsteoretiskt intresserade; Mats Alvesson och stannade upp vid Alessandra Di Pisas VERK. VERKET utgörs av en tv-skärm med citat av nämnda två personer samt en bok (två) med namnet "Tomhetens Triumf". Di Pisas bok innehåller texter om hennes VERK som är "falska" och skärmen visar text om konstnären, skriva av konstnären. Det är verket. Alvesson kan vi tala om i en rad sammanhang men det som Di Pisa gjort, enligt mig, var att på ett enkelt sätt illustrera det där som Foucault, Derrida, Fairclough och de andra gubbarna snackar om. Vilket jag tyckte var himla finurligt! Jag fotade förstås eftersom jag/vi inte självklart kan prata om sånt här. Här är den del som jag tyckte var tydligast:



Extra jobbigt att skriva om saker jag inte brukar skriva om, extra svårt att försöka förklara vad det är man ser. Svårtsvårt att vara kortfattad, svårtsvårt att skriva så man får fram vad man tyckte var det häftiga. Skratta inte åt mig är ni snälla. Jag ville bara dela med mig lite och jag ville säga att det kanske finns anledningar för mig att inte hata konsten. Man måste bara hitta sin egna ingång och inte göra vad som förväntas av en. Spring genom Louisiana och skit i gatukonsten tills den slår dig i pannan och du får säga. "Aha!"