Uppsatspeppen

Även om det här spånarstadiet i uppsatsskrivandet är extremt omvälvande och givande så vet jag att det inte kan vara för evigt. Man måste sluta gå på alla spår, läsa allt intressant man kommer över och göra lappkast med syftet. Det är bara så spännande!!!!!!! (<-- sådär har det sett ut i mitt huvud hela dagen). För varje litet forskningsområde som jag trillar över finns det ett litet forskarsamhälle som ägnat tid åt att nörda in sig på just det och att glänta på dörren där är lika hissnande som att det finns ett exemplar av ALLTALLTALLT som trycks i Sverige på UB. Och Sverige är ett litet land! Och akademien är liten! Och adult learning är litet! Critical HRD är litet! Jämförelsevis. Helt betydelselöst i ena sekunden, när jag kom ut från socbet idag efter att securitas bett mig gå nyktrade jag till. En stund. Men ytterligare några dagar får jag förlora mig. läsa, läsa, läsa. Om en vecka borde jag ha hittat min linje. Jag sökte på en forskare som jag tror jag kommer använda; fick upp roten till det onda, källan till mitt intresse:

Ordna en efterjobbetfika eller en mingelkväll. Man kan förstås nätverka på fritiden också. Släng ut en fråga på jobbet: ”Jag har börjat spela golf, är det någon som har lust att gå ett par rundor?” Sedan gäller det att hålla liv i sitt nätverk och hålla kvar de kontakter man har skapat.

Jag har förresten klippit lite i håret: