inlevelseförmåga o sånt

alltså jag är lite full. det är fredag. det är sent. min dator är störd och det tog mig ungefär 5 min att komma ihåg hur man skrev ett @ (jag vet nu, ctrl,alt,2). Med detta vill jag alltså säga hur stor vikt ni behöver lägga vid detta inlägg. Hursomhelst, jag har haft en fantastisk dag. Detta hände sig genom att jag ringde Anne på lunchen just när hon råkade ha en liten livskris. En liten livskris kan exempelvis motivera att man skolkar och äter wienerbröd på biblioteket och åker till långa bryggan i bjärred och bastar och badar. Det var i vart fall vad vi gjorde. Sen lagade vi mat och drack vin och hade det hemskt trevligt men det var inte det jag skulle berätta. För sen, när det började bli natt gick vi bort till stadsparken för det var en husockupationdär. det var poliser och människor som var arga och frustrerade. Undertecknad var kall och salongsberusad men ville ändå stanna kvar. Vad jag dock förvånas över, vilket kanske inte alls är särskilt smickrande (eller är det det?), är att vad jag kände i mitt hjärta (och visst är det så mycket det som räknas) var inte sympati för dem som inte har någonstans att bo, inte heller sympati för dem som stått upp för dem som inte har någonstans att bo, inte sympati för poliserna som troligtvis blivit uppdragna från en seg beredskapsnatt för att jaga bostadslösa ungdomar när de helldre hade suttit och degat i en soffa o sett på dirty dancing. Den enda jag kände sympati för var en "polishund". En stakars krake som inte hade där att göra. Kära, kära, hunden. Det var inte dens fel. Människor sprang åt höger o vänster, husse var spänd, det var oro i luften. alltså. "polishundar", jag tycker inte det är ok. människor kan vara elaka mot varandra, låta varandra sova på gatorna. men hundarna, de har inte med saken att göra. om människor överhuvudtaget ska ha med hundar att göra får det faktiskt vara schyssta. en hund kanske vill något annat och är man bara minsta uppmärksam så märker man vad. den kanske vill ligga i gräset och rulla sig i ankskit, den kanske vill lukta andra hundar i röven, den kanske vill slicka i andras ansikten. det är inte så jävla charmigt. men den dära hunden jag såg. den gjorde inte vad den ville. haram skulle jag säga om jag var muslim. jag ska inte tjata mer om hunden. man bryr sig om olika saker. så är det och det är ok. man kan säga många saker om husockupanter, poliser, hemlösa, politiker, bostadsbolag, studenter. de är en det ena, än det andra. men en hund. den bara är. Jag tänker om vi skulle vara snälla mot hundarna, inte ha några rädda, osäkra "polishundar". Då skulle troligtvis mänsklighetens empati och tålamod räcka också bland vår egen art. vad tror ni? Mia i natten, over and out.