KÄMPA inte gråta

jag hade inte behövt skriva igår att det var en vacker dag för nu har annat överskuggat. När jag vaknade hade jag hemlängtan, eller ptja, längtan efter er. Svårt att hitta peppen på festen, jag förstår inte hur man undviker att vara trött när man har linser i ögonen. Jag tog upp det här med förförelsekonsten med mina klasskompisar och efter ett tag så kändes allt fruktansvärt banalt och jag vill aldrig mer ligga med en man även om jag skulle ha lust. Även om det är på skämt. Jag gick hem och somnade, vaknade och låg vaken till halv sex i morse. Hörde grannen duscha och gå till jobbet, dödade några myggor och lyssnade på Vashti Bunyan.

För att jorden är uppvärmd eller för att jag behöver ljus så sken solen när jag vaknade och det är ca 25 grader ute. I november. Eftersom andra jobbar och inte surfar fick jag skypa med Andreas och Lina, äta äggröra, clementin och grekisk youghurt. Det är det, samt en kaffetermos bredvid mig i trappan en ledig förmiddag som är helt nödvändigt. Jag tänker att jag inte förväntar mig något alls av någon som har det sämre än jag. Och jag behöver sitta i trappan och dricka kaffe en fredagsförmiddag.

Så läser man tidningar, lite om film och saker som händer och det är just därför jag måste sitta i i solen i trappan. Det går inte att hantera verklighet annars. Och man ska inte rangordna frigörelsekrig men fy fan för att sitta i ett land som Frankrike och inte slåss med alla klor man har för att bestrida någon jävla europeisk konsensus. Att prata teknaliteter och lagförslag istället för att vägra vara europé om strävan efter den här sidan av gränsen, sökandet efter medborgarskap gör någon kriminell. Att vi vänjer oss, att vi vant oss vid tanken på EU, fortet, Frontex. Att vi tänker människor i siffror. Att vi röstar när alternativen är vallöften på si eller så många medborgarskap förvägrade. Att vi knappt märker när franska polisen stormar in och jämnar lägrena i Calais med marken. Att vi inte är där. Att vi inte är där! Att ens någon jävla budgetsiffra kan få väga över solidaritet. Att man inte ens kan tala om rasismen mellan invånarna MED papper och var börjar man då? Att någon kan hävda det essentiella i nationalitet. "Mångkultur". Assimilering. Traditioner. IDIOTI. Häromdagen säger några blonda i min klass att vi måste kämpa för att inte låta SD och andra rasister att kidnappa svensk flagga och nationalsång: "Man måste få vara stolt över stt land utan att kallas rasist" och jag dördördör av att det är så jävla hemskt att ngn säger så.

Och anledningen till att jag sitter i solen i trappan i Provence är att jag ska komma över magknip och handlingsförlamning. Att man ska fokusera istället för att förtvivla. Kan inte alla behov av distraktion fyllas snart, kan vi inte sluta nununu och BÖRJA.