Balade et escalade

Har haft en mycket, mycket spännande dag i Calanquerna. En intensivstudie i gruppbeteende, tänk ett år komprimerat till en dag. Det vill säga lagom fördelat mellan kärlek, irritation, trötthet och glädje. Lite bråk, lite eufori, lite "nu skärper vi oss". Gav oss iväg relativt tidigt, jag, Ros och Linda åkte med matsäck vid elvatiden och var fast beslutna att inte bli försenade. Det blev vi förstås. Irritation: muttrande och några klagande haranger från min sida. En timme efter planerad avgång återförening vid Candides lilla bil, ilskan åt sidan, siktade mot bergen med pepp och så börjar det duggregna. Strunt i det. Vatten, matsäck, bra skor och en ganska gammal karta. Vi gav oss av och jag hade spring i benen, det är så roligt att skutta på stigar. Redan vid första klättersträckan försvann några leenden igen. HUR ska vi bestämma vilken väg vi ska ta, vem håller i kartan, VAD är lagom, kommer vi att komma ner igen, hur tar vi oss till havet och när ska vi fika. I en ravin tog vi fram kaffetermos, ostar och bröd men jag hade alldeles för lite kläder för att vara stilla så länge. Vi frågade andra klättrare efter vägen och hamnade på leder med magnifika utsikter över medelhav och stupande berg. Rosanna trillade en första gång, slog i knät. Ganska mycket senare stannade vi var hundrade meter och granskade kartan. Jag tyckte Erik katastrofierade genom att tala så mycket om vikten av att inte vara vilse när mörkret kommer och Candide började se lite stressad ut. Vi redde ut det. Till vår räddning kom en man med tre barn spatserande över höjden och vi blev av dessa vänliga själar eskorterade rätt väg. Klättrade över toppar och ner i raviner, ivrigt påhejade av Paul, kanske nio år och grymt mycket bättre på franska än någon av oss. Sen, en stig, och vi hade inte så långt kvar. Tog dock en "genväg", brottades i buskage, snavade över rötter och rev oss på järnek. "Trop tard", för sent för att vända om. Ja, ja. När det blev mörkt så var vi faktiskt på väg mot bilen.

Var tillbaka i Marseille vid sex-halv sju tror jag. Linda åkte hem, vi andra till Erik. Candide meckade bad med eteriska oljor och en stor kvast rosmarin. Drack te och bloody mary, blev varm igen. Torra kläder och skor, ylleunderkläder från franska marinen. Vi gick på Tea party hos Mafalda på gatan bredvid, dansade en halvhjärtad pardans, åt lite punkgryta och sen orkade jag inte mer. Nu hemma. Hemma, hemma, hemma. Jag har satt på elementet och dragit fram det till sängen.

ÄR MYCKET NÖJD.