Hej!
Jag och Gustav har fått lägenhet, i Malmö. 1 mars blir jag malmöbo. Och också sambo. Jag har ju varit sambo alltid, sammanboende med andra. Men ändå lite annorlunda nu. Att bo tillsammans med någon jag också ligger med. Jag måste erkänna att jag är skiträdd. Jag vet inte varför riktigt, men det här med "tvåsamhet", det är så mycket med det. Jag vet att ni andra också funderar mycket på sånt här. Om hur man ska leva, hur man ska göra för att vara lycklig, eller nöjd kanske är ett bättre ord. Det känns som att ge sig ut på minerad mark. Och att som leva tvåsamhetsnormen. Jag vet ju att andra ser det så, att det är så man gör. Man flyttar ihop med sin kille, skaffar jobb, barn och sen bara... ja sen bara lever man. Ger upp sig själv. Eller jag tror att det är det som förväntas, att man ska ha en gemensam agenda, gemensamma mål, gemensamma intressen. Men så måste man ju själv få plats också.
Det är inte vi som ställer de här kraven, men likt fan är man ju indoktrinerad. Hur kan man bryta sig loss från normen samtidigt som man lever den? Hur gör man ett insiderjobb på det här? Plockar russinen ur kakan och löser ut jaget från viet.
Det finns som en inre strid mellan Mia som till varje pris vill behålla sin självständighet, och Mia som längtar efter en vardag tillsammans med han som jag trivs så bra med sådär till vardags, laga middag ihop, vakna bredvid.
Kommentera. Skriv! Fundera med mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
När jag först läste det här fick jag lite ont i hjärtat. lite ont för att jag blir rädd ju, rädd att tappa dig, förlora dig till allt det där som du nu måste förhålla dig till. lite ont också av avundsjuka, tänk att få flytta ihop med någon man längtar efter att bo med.
sen går det några dagar och jag tänker på det där, vad som gör att det gör ont i mig, och vad som egentligen är problemet. och det är ju inte du mia. det är några dåliga erfarenheter samlade på hög och sen är det just den idén, den som bygger min rädsla. så att det inte längre är du som har ett problem utan alla andra. de som sorterar in i kategorin "tvåsam hetero", de som talar om "ni" istället för "du", de som förväntar sig gemensamt liv, de som alltid bjuder in dig fast de inte känner dig för du är en "respektive" de som pustar ut och identifierar sig med dig när de hör att du är "normal", alla dörrar som öppnas då. alla de, som inte reflekterar. och alla jag, som är rädda och kanske drar mig undan för att inte bli sårad. allt detta som det såklart är oerhört svårt att skilja ur sitt "jag" ur. som gör att vi behandlar det här som vore det tusen gånger allvarligare än när du och jag flyttade ihop, fast det mest var ganska gött, roligt och mysigt.
jag tror inte att det går att flytta in hos heteronormen utan att vara en del av den, jag tror inte det. lika lite som jag tror att man kan gifta sig och vara progressiv. för det är allt runt omkring som bestämmer till största del, alla de förenklade och korkade normer som andra vill placera in oss i.
finns oändligt mycket att säga. jag hamnar ofta, oavsett fråga, i dilemmat "hur mycket kan man kräva?" som i av en själv och av andra människor.
hur mycket måste man kämpa, hur mycket pionjär måste man vara? och hur mycket ska man få ge efter, glida med... som är ÅH SÅ LOCKANDE.
det är som det här med att vara duktig, det är ju så mycket lättare att vara bra än att vara dålig, all kärlek man får, inte minst från en själv.
jag gillar inte när folk lever tvåsamhetsnormen och säger "men det är inte så! vi är inte såna!", för jo, det är man ju när andra betraktar en så. i stereotypen finns inte utrymme för nyanser. dilemmat återigen då, som jag ser det, är väl huruvida man ska behöva ha dåligt samvete eller skyldigheter gentemot sina (mycket höga) ideal, eller hur mycket man ska få njuta av livet och känna att jag gör det som är bäst, "jag följer mina (förvisso av normer konstruerade) känslor och blir därför lycklig".
längtar efter svar!
ok, jag tanker sahar.
jag har heller aldrig bott sjalv. alltid bott tillsammans med andra fantastiska manniskor.
en del har jag legat med, andra bara legat brevid. en del har jag gjort bade och med.
och visst, det finns massa normer och forestallningar om hur saker och ting forandras nar man flyttar ihop med nagon som man ligger med.
hur omgivningen forandras.
hur man sjalv forandras.
sambo, sambo, sambo.
ojojoj...
och fallan. tvasamhetsfallan.
annu mer ojojoj.
snart sitter ni dar. lite smatjocka av alla mysiga hemmakvallar. gar pa parmiddag och tar med en flska vin till vardinnan. brakar om vems tur det ar att tvatta. funderar pa om ni ska kopa en kombi eller om det racker med en vanlig bil ett tag till.
fast da tanker jag, att kan man inte fa lov att bli lite smatjock da?
kan man inte fa lov att braka lite om tvatten ett tag?
OM det nu skulle bli sa.
jag tror inte att du Mia kommer bli en knapp och konstig manniska. jag tror inte nagonsin att du kommer bli forlorad. jag tror inte att Lisa behover oroa sig. aldrig nagonsin.
just for att du vet om att allt det har finns.
att du kanske kommer sitta dar. med chipsskalen i famnen och titta pa 4ans fredagsfilm 20.00.
men grejen ar att jag tror inte att det ar sa farligt att gora det en stund.
bara du vet om varfor du gjor det.
och det vet du.
bara var lycklig Mia!
det ar det allra, allra viktigaste!
heteronormativ eller inte
oj oj oj vad jag håller med föregående talare.
Jag tycker inte att man behöver tappa sig själv för att man bor lite annorlundare än innan. Jag tror dock på medvetenheten att normen finns och enligt många, tyvärr, så läggs du nu i ett annat fack än tidigare. Den Medvetenheten behöver dock inte gå förlorad för att man blir lite mer bekväm och lat i sin vardag. (med detta menar jag att välja att sitta inne en fredag och käka chips och ha det gött. Det är ju tokigt att man ens måste ha en anledning/argument för att kunna göra just det.)
Jag tycker det är bra att ni finns på samma adress, och inte så långt ifrån mig, det är bra att vi samlas runt och omkring oss.
Sen kanske man inte ska tänka så mycket på allt som är drygt hela tiden, man blir bara så ledsen och arg för att man blir påmind om dess dumhet.
Ojoj nu blir jag rädd, nu får jag som mina rädslor besannade. När Sara skriver 'massa normer och föreställningar om hur saker och ting förändras när man flyttar ihop med någon som man ligger med' och sen slänger upp ett helt gäng sådana föreställningar och normer. Jag vill ju att ni om några inte återskapa normer om tvåsamheten. Hej, jag vill inte att något särskilt ska förväntas av mig! Normer alltså. Det är inte ATT se fredagsfilmen på tv4 som är fel, det är att det förväntas av en. På samma sätt som att det förväntas av en som är singel att dens högsta önskan är att träffa en partner. Det är möjligt att jag vill rumla runt på stan varenda dag eller sitta hemma och mysa med min kille. Inget av det är FEL, så länge jag kan välja, varje dag. Det jag ville säga är, hur kan jag behålla denna frihet att välja utan att påverkas av andras förväntningar?
jag håller ju med om mycket som skrivits här. jag tänker oxå som lisa skriver att det lixom inte går att leva i heterosexuell tvåsamhet utan att leva och reproducera den normen. jag gör ju det själv i allra största grad. på ett sätt kan jag tycka att det är skönt. det klart att det är gött att vara "normal" och passera folks medvetande utan ge något större intryck ibland. bara vara. som "alla andra". å andra sidan tycker jag att jag har gett upp en del av mig som fanns innan med valet till det liv jag lever nu. jag kan såklart ifrågasätta heteronormen ändå och tex påpeka att det finns familjekonstellationer utanför normen. men det hjälps ju inte. jag är ju ändå en del av problemet så att säga. att "glida med" är sannerligen lockande och det blir ju inte lättare när "man" bara tycker att "man" gör det "man" mår bra av. samtidigt som jag ju inget hellre vill att jag och andra ska kunna göra. såklart tänker jag oxå som ni säger att det är ju inte grejen i sig att bo i heterosexuell tvåsamhet som är problemet, utan att det är en norm som innebär diskriminering, förtryck och utanförskap. men vad världen behöver är väl egentligen fler exempel på "alternativa familjekonstellationer" så att heteronormen till slut upplöses(!).
ja det var ju inget vidare peppande inlägg mia. men lite så tänker jag iaf. sen inte sagt att ni inte kommer få det bra i er gemensamma lägenhet i malmö. det hoppas jag såklart och så vill jag komma och hälsa på snarast. så puss och grattis till lyan
jag tycker att det här är ett spännande ämne som jag upplevt svårt att tala om emellanåt. jag förstår att vi alla har behov av att rättfärdiga våra liv, att vi söker rationaliteter och logiker som passar, förklarar och försvarar våra val. för att stå ut helt enkelt. singel som dubbel, sambo eller kollektiv.
jag tycker mias dilemma är ett mycket konkret och tydligt problem som jag önskar vi kunde finna positivare svar på än de som nämnts hittills. "var bara lycklig" kan ju liksom vara det svåraste som finns. ingen människa är en ö.
vi talade igår att om att lika mycket som mia t.ex. kan vara ledsen över att betraktas och förminskas till FLICKVÄNNEN kan jag uppröras över att betraktas som singel. för jag lever verkligen inte ensam. men andras uppfattningar bidrar till en känsla av att göra det ibland. inte en ö.
okej, inte så koncentrerat inlägg i debatten, mia och anne ropar på mig att jag ska släppa datorn och komma med dem nu. vi ska åka till havet och kaffet i marseille.
jag tycker att det här är ett spännande ämne som jag upplevt svårt att tala om emellanåt. jag förstår att vi alla har behov av att rättfärdiga våra liv, att vi söker rationaliteter och logiker som passar, förklarar och försvarar våra val. för att stå ut helt enkelt. singel som dubbel, sambo eller kollektiv.
jag tycker mias dilemma är ett mycket konkret och tydligt problem som jag önskar vi kunde finna positivare svar på än de som nämnts hittills. "var bara lycklig" kan ju liksom vara det svåraste som finns. ingen människa är en ö.
vi talade igår att om att lika mycket som mia t.ex. kan vara ledsen över att betraktas och förminskas till FLICKVÄNNEN kan jag uppröras över att betraktas som singel. för jag lever verkligen inte ensam. men andras uppfattningar bidrar till en känsla av att göra det ibland. inte en ö.
okej, inte så koncentrerat inlägg i debatten, mia och anne ropar på mig att jag ska släppa datorn och komma med dem nu. vi ska åka till havet och kaffet i marseille.
Skicka en kommentar