Ungdomen

Kastas tio år tillbaka, om inte mer. Nyårsafton 2000-2001, året efter millennieskiftet slutades om jag minns det (påminn mig) med en session i Kristinas rum där vi, mina nyfunna vänner och jag, låg på rygg och lät ordet gå runt: Vad uppskattar jag hos dig? Vi hade träffats ett tag, på givna platser som korridorerna på Knut Hahnskolan och Bageriet, kanske under Kaisas köksfläkt eller på Glasbacken. Vi gillade varandra, visste det redan, men hade inte satt ord på det och behövde bekräftelsen även om ingen sa det rakt ut. Jag minns inga omdömen men allvaret, hur vi vägde våra ord och slöt kontrakten kring vår gemenskap. Minns jag rätt? Var det året då Frej välte julgranen eller har jag tappat begreppen?

Det jag minns är nykärleken och fint är väl det. Inte för att jag minns någons uttryck eller en blick jag sökte, men det var vi som gällde.

Februari 2010 och ingen av de är här, som jag planerade mitt liv med. Jag vet inte vad det var som brast men jag har fortfarande efterfester, delar min madrass med de som stannar över. Vi har haft en kväll med middag, vin och sen inflyttningsfest hos Rola. I hemmets hjärta köket finner jag mig själv där Sofie ställer frågan och vi går en runda, runt om och de vackra orden är många. Får höra så fina ord, de smickrar mig och jag svarar, inte för att jag måste men för att de är hoppingivande, trovärdiga och entusiastiska och jag vill säga det till dem.

För sex år sedan var jag också i Frankrike, en vår på ny ort och sviken av det som jag trott på, så vilsen. Man skulle kunna tro att Frankrike fyller upp men så är det inte, inte alls. Att åka ifrån har alltid varit förlust. Besvikelse som försöker kontra men som inte når halvvägs. Massa nytt som är fantastiskt men jag saknar ändå.