Långfilen och jag

Hela kvällen igår ville jag skriva ett långt inlägg som hyllning till LÅNGFILEN. Igår var nämligen kvällen då jag upptäckte att långfil säljs i en affär nära mig och att jag aldrig mer under de närmsta månaderna kommer att vara hindrad från att äta det. Långfil alltså, denna underbara mejeriprodukt. Långfil, långfil. Med en konsistens någonstans emellan Jello och snor, en smak så mild och kittlande och en färg vitare än snö.


De har ändrat på förpackningen sen jag var liten. Flera gånger faktiskt. (Det är ju inte så att jag inte fått äta långfil sen jag bodde i Ångermanland, nej det har såklart inhandlats varje gång jag befunnit mig norröver) men det är okej ändå. Det är ju ändå samma. Samma som man kladdade med när man var liten, samma som jag och morfar åt i köket i lägenheten i Karlshamn, samma som jag letade efter i mejerihyllorna när jag bytte stad. För det är ju ett faktum att jag blev drabbad när man (någon, vem?) beslöt att inte längre erbjuda långfil till oss trängtande konsumenter i södra Sverige. Jag tror det var ungefär precis när flyttlasset gick från Härnösand till Ronneby retfullt nog. Men nu:

Långfilen och jag - äntligen tillsammans!

I Stockholm finns sannerligen mycket mat. Mina smaklökar uppvaktas ständigt. Kom och dela med mig! T.ex. the English shop som jag ska gå förbi nu på vägen hem. Salt and vinegar chips, jippie!